miasnyaliv

Då har vi bott nu i huset i exakt 2 veckor. Och jag kan bara säga att vi är väldigt trötta. Kan tyvär inte lägga upp några bilder på vårt fina hus, eftersom att jag har inget internet än, sitter nu och surfar runt på Mickes bärbara internet, med ca 2 mgb,,inte snabbt kan jag lova.
Men här har iallafall blivit superfint, och jag trivs jättebra, men det är mycket kvar att göras, men allt har sin tid.Just nu längtar jag bara till våren då man kan utnyttja sin fina trädgård. Men det är lååångt till dess, känns det iallafall som.

Det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden, och jag vet knappt hur jag ska börja. Men jag kan berätta iallafall om det fruktansvärda som hände i måndes....

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I måndes morse vaknade jag med en känsla att jag inte borde gå till jobbet, så jag satt en extra stund och studerade om Nero var sjuk eller nåt, och om vi skulle va hemma. Men efter mycket funderande så begav jag mig ändå till jobbet.
När jag kom ut från bilen och var på väg in till jobbet, så gick det en kvinna framför mig, jag tyckte att hon såg ut precis som en av mina underbara arbetskompisar i Önnestad, eftersom att hon gick precis som henne, och hade liksom samma gångstil och samma frisyr, jag antog att hon hade kommit för att jobba hos oss denna dagen eftersom att vi är ganska underbemannade, men när kvinnan gick ner i källaren så såg jag att det inte var hon. Men jag började tänka på speciellt henne, vi kan kalla henne för *L*. Tänkte att det är bara 3 veckor kvar tills jag ska tillbaka till Önnestad, och längtar och saknar mina jobbarkompisar väldigt mycket.
Sen efter ca 3 timmar, så stod jag inne på en vårdtagarens rum, och höll på och bädda en säng, då kommer min chef in superallvarlig, och ville att jag skulle komma in på hennes kontor, jag blec skitnervös och frågade om jag hade gjort något, och då frågar hon om jag är själv, och det var jag, så hon stängde dörren och med tårar i ögonen, sa att det hade hänt något fruktansvärt i Önnestad.
Jaha,,,tänkte jag, och började se bilder på att hela kontoret brunnit ner el nåt, och då säger hon att *L* är död.............
Va??? tänkte jag, och gick igenom alla vårdtagarna, men kunde inte komma på nån som heter *L*. och varför skulle min chef vara ledsen över det, men hon fattade väl att jag inte förstod, så då sa hon hennes namn plus efternamn.....
Jag stod fortfarande och bara gapade, eftersom att jag tyckte mig se henne på morgonen, men efter ett tag så kopplade det i hjärnan på mig, och jag kunde inte annat än att bara gråta,,,,,,,,fy, sören vilken chock jag fick....Det jag blev mest chockad över är att jag gick och tänkte på henne på morgonen, och undrar fortfarande varför jag tänkte på just Henne, och varför inte nån av de andra.
Men det var väl den ororskänslan jag hade redan på morgonen, visste väl att det skulle hända något denna dagen.
Försökte jobba lite till, men det slutade att jag hamnade i chockläge, och fick ett sånt illamående, så jag var tvungen att gå ut en sväng, kunde inte sluta gråta, gick till slut och stängde in mig på kontoret och ringde ut till Önnestad, för att verkligen få reda på vad som hänt...
Och det var sant,,,,hon levde inte mer,,,,hade bara gått och lagt sig och dött,,,,,,48 år gammal...inte sjuk, ingenting,,bara dött......
Resten av dagen gick jag i värsta chock,,,mådde illa, kännde mig som värsta zombien, hjärnan funkade inte. Åkte tillslut hem, och där bara satt jag i soffan och glodde.....Fast jag inte kännt *L* i mer än 2 år, så tog detta mig fruktansvärt hårt....

Sen i torsdags var det minnes-stund i Önnestad, och det var super jobbigt men ändå bra. Jag har inte träffat mina arbetskompisar sen slutet av oktober, kännde hur mycket jag saknat dom, och att jag faktiskt ska vara i önnestad, med dessa människor, hann bara innanför dörren så fick jag en kram , sen blev det många kramar, av dessa underbara människor.  Under minnestunden kunde man verkligen känna att det saknades en person i detta arbetslaget, usch!! Det är sånt här som inte händer, men det känndes skönt att ha varit med på detta.
Så nu är det bara 3 veckor kvar till jag ska tillbaka, undrar hur det kommer att vara nu i gruppen, med en missad " tårtbit"
ja, detta vara min fruktansvärda måndag.......

Kan inte mer än säga att detta är tufft. Det var tufft när min morfar dog, men på ett annat sätt. Han var 80 år och gammal och sjuk, han hade levt sitt liv, då är det ok att dö. Men inte när man är 48 år och är frisk som en nötkärna och står i mitten av livet, och ska bli mormor för första gången, då är det INTE ok........
Nä,,nu måste jag ta tag i mitt liv, och sedan gå och jobba....

Avslutar med CARPE DIEM....Fånga dagen, och lev varje dag som den vore den sista. Inte hänga upp sig på oväsentligheter, utan ta tillvara på varje stund du har, du vet aldrig när det kan vara för sent..